Hade vi vart lika rädda om Facebook inte fanns?

5c4e60151809ef1d55a05bcdcb894df9
Vi sitter i soffan sent en lördagskväll i det blåa skenet från datorn, vi tittar på Paper Towns och äter godis tills vi inte orkar tugga längre. Var och varannan minut blinkar det till på våra mobiler, vi får uppdateringar om världen. Om allt det som händer runtomkring oss just nu. Biografen på medborgarplatsen har tömts på folk, säger Sofia till mig med monoton röst. Sekunden senare så smäller det, det ekar på gatan utanför oss. Det låter som att det är skottlossning. Sofia vänder sig mot mig och kollar på mig med skräck i blicken. Det är bara fyrverkerier.

Nästa dag sitter vi i soffan igen, jag, Sofia och två av våra vänner. Vi pratar om allt som händer, de pratar070cc77926ffa0c62c1b4d8c119b9260
om hur oroliga de är, hur jobbigt de tycker det är att åka tunnelbana. Hur osäkert det känns att bo i en stor stad. Jag lyssnar och tänker att jag inte känner så, inte alls. Det är nästan så att jag känner mig dum för att jag inte ens har tänkt tanken på att vara orolig över att åka tunnelbana i rusningstrafik. Dum för att jag inte är rädd. Jag försöker förklara för dem varför jag inte är orolig, för världen är inte mer osäker nu än vad den var för trettio år sedan. Sofia säger att jo det är den visst, om inte världen så är i alla fall Europa mer osäkert nu än förr.  Men jag svarar att för trettio år sedan var Berlinmuren uppe i Europa och kalla kriget pågick. Det var inte alls säkert i Europa då. Men en sak som inte fanns då som finns nu är sociala medier och det ökar vår medvetenhet och vår rädsla. Lite där slutar vår diskussion för jag tycker och känner så annorlunda jämfört med mina vänner. Jag menar inte att nonchalera någons rädsla. Det är okej att vara rädd – frågan är ju mer om man vill att det ska påverka ens liv, ifall man ska låta det eller den som gör en rädd att vinna.

När vi slutat prata och alla sjunkit in i en disträ iPhone-dimma kan jag inte låta bli att fortsätta tänka på ifall sociala medier hade funnits på 70-80-talet. Jag tänker att skräcken för ryska u-båtar hade vart enorm och att SÄPO hade misstagit vanliga dykare för spioner dagligen. Kanske hände det till och med, bara att vi inte fick reda på det för att Twitter och Facebook inte fanns.

Posted on: 4 Comments

4 Responses

  1. lovisa says:

    onekligen intressant. jag förstår din tanke, och håller med till viss del. men samtidigt känner jag mig nästan respektlös mot de drabbade om jag inte är rädd. att vara så priviligerad att man inte behöver vara rädd, det känns skrämmande.

    • Un vélo says:

      Det jag menade med texten är att vi med största sannolikhet blir mer påverkade av det som händer nu för att vi får information om alla händelser på ett helt nytt (och mycket intensivare) sätt jämfört med för 30 år sedan. Vilket antagligen ökar vår rädsla mer än nödvändigt.

      Jag tycker inte att rädsla och respekt riktigt kan likställas på det sättet. För vad är det som säger att man är respektlös bara för att man inte är rädd?

  2. H says:

    Jag tror att det händer mer grejer nu. Närmre oss alltså. Däremot händer det så himla mycket i världen som det inte hörs ett pip om i västvärlden pga påverkar inte vita människor…

    Jag tycker det är så himla skönt att inte ha Facebook (eller en smartphone för den delen). Blev bara så irriterad och upprörd över allt som delades på Facebook.. Tål att tänkas på oavsett vad en tycker!

  3. Hanna says:

    Tänker så mycket på just det jag med. Vad är verkligen ett hot och vad upplever vi som det? Och hur berörd ska man vara av hela världen? Går det ens? Tror att vi får in 10 000 x mer information än vi klarar av just nu. Vet inte vad det gör med oss, tror dock inte att resultat är att vi blir mer handlingskraftiga o gör mer motstånd/bra saker. Tror mer man blir luttrad. Men… samtidigt så hjälper ju internet till med så mycket praktiskt arrangemang. Svårt att veta vad man tycker och tror och som du skriver, känner.

Leave a Reply