Det svåraste jag någonsin gjort.

Idag är det prick två år sedan jag och Carl gjorde slut. Jag hittade denna lilla text som jag skrev då men aldrig publicerade, om hur allting kändes.

Det skedde inte plötsligt. Den kom långsamt, krypande, känslan av att någonting inte var som det skulle. Hemma kändes inte hemma och det som var vi började sakta men säkert kännas mer som ett minne istället för den nutid som det faktiskt var. Jag kunde inte hitta oss, det var som att allt som var vi var borta, vart jag än letade. Vi försökte, vi försökte så himla mycket. Men det bara gick inte. Vi är nog inte personerna vi brukade vara länge.

Jag tittade ner i bordet, pillade frenetiskt på kanten till hans iPad-fodral och kände hur hjärtat slog allt hårdare. Vad är det? Frågade han. Jag kunde inte svara, det gick inte, så jag pillade lite mer på iPaden, stirrade så hårt i bordet att det borde gått hål på det och så frågade han igen. Emelie, säg vad du tänker på, berätta för mig. Jag kände hur pulsen steg, hur paniken nästan vällde över kanten. Jag visste att det var oundvikligt, att jag var tvungen att säga det. Jag hörde hur jag började prata men jag kunde inte artikulera rätt ord. Det gick inte. Jag pratade om allt annat, undvek frågan. Men han frågade igen och innan jag öppnade munnen den gången så förstod jag att han visste vad jag skulle säga. Så jag sa ord som gjorde att vi inte fanns mer, ord som gjorde slut på oss.

Jag minns fortfarande inte exakt vad jag sa, allt är suddigt. Min verklighet är så annorlunda nu, flytande. Vad hände egentligen? Jag tror inte riktigt att jag förstår än. Jag hoppas att saker och ting tar form snart för annars drunknar jag lite i den här sörjan som är mitt liv. Men jag känner att jag längtar efter bloggen, efter er, efter att fota, rita och skriva. Jag saknar den här platsen. Jag hoppas att jag är tillbaka snart.

Tänk att vi båda mår bra nu. Vilken tur att jag vågade säga hur jag kände. 

 

3 Responses

  1. Maria says:

    Så himla fint skrivet! Saknar verkligen dina blogginlägg!!

  2. Ellen says:

    så himla fint och skört. sista meningen <3

  3. Bokstund says:

    Gripande och vackert skrivet!

Leave a Reply