Archive for the ‘Skriverier’ Category

Han fyller 24.

Posted on: 5 Comments

höstsöndag09

Idag fyller min bästa person 24 år. Vi träffades precis innan du fyllde 20 och jag minns att vi sågs på din 20 årsdag. Jag hade vart hemma hos Johanna och kollat på film och du sa att du kunde komma och hämta mig med bilen fastän Johanna bodde med 5 minuters gångavstånd från mina föräldrars hus. Vi möttes på parkeringen utanför konsum och du hade på dig en gubbkeps, mörkblå rock, gråa byxor och de där bruna skinnskorna från myrona som du har kastat för länge sen. Jag sa grattis och du sa tack och så kysstes vi tills våra fingrar var stelfrusna. Nu har det gått fyra år och jag tycker om dig så mycket mer nu än vad jag gjorde då. 

Rum 454.

Posted on: 8 Comments

Köpenhamn

Jag satt och pluggade på universitet i ett grupprum tillsammans med Greta och Jakob. Vi satt och skrev på en bildanalys i vårt otroligt röriga google-docs dokument när en man i 20-30års åldern öppnar dörren och kliver in i vårt rum. Han rör sig mot oss och ställer sig så nära bordet som det bara går, mumlar, det går inte att höra vad han säger, är det ord eller bara bokstäver? Han har en halsduk på sig men jag vill inte titta på honom, han kommer för nära. Jag försöker koncentrera mig på min bildanalys, rött, vitt och blått, nedsänkt blick, jag hör hur Jakob ber honom att gå. Jag tittar upp och ser att han bara står någon decimeter ifrån mig. Han har lagt en inplastad lapp på bordet, han vill ha pengar står det, 1 euro. Vi ber honom att gå igen, men han lyssnar inte han står bara kvar och mumlar. Jakob reser sig upp och då tar han bort lappen men han står fortfarande kvar och mumlar och pekar på lappen, vägrar gå. Tillslut lämnar han rummet och då upptäcker jag det. Han har snott min mobil.

Att hålla sig frisk i en infekterad värld.

Posted on: 2 Comments

Jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska säga det, hur jag ska bemöta det. Jag vet bara att jag blir så himla arg. Alltså verkligen arg, vill slå sönder allt i min väg arg. Arg för att jag ser, hör och läser om det så ofta, dagligen. Arg för att det inte blir bättre utan sämre. Människor är sjuka överallt. Kanske är det för att jag jobbar i den bransch som jag gör, kanske är det därför jag ser det så ofta. Men om jag ska vara ärlig så har jag vetat om denna sjukdom och sett den dagligen sedan jag var 10 år. Kanske uppenbarade den sig för mig så tidigt för att jag gick på en högpresterande skola, en musik- och dansskola. Danseleverna kollade sig i spegeln varje dag under danslektionerna och försvann mer och mer. Musikeleverna pressade sig själva till perfektion och pressades ihop tills de knappt syntes längre.

 

Jag blev aldrig sjuk och jag hoppas att jag aldrig blir sjuk. Men världen vill att jag ska bli sjuk. Varje dag säger den åt mig vad jag borde göra, hur jag borde se ut, vad jag borde äta, det vill säga inget alls eller en burk kvarg ”mums”. Jag förstår varför så många blir sjuka, jag förstår det verkligen. Världen säljer ju in det till oss precis varje dag. Det är det som gör mig så arg, för det är ju uppenbart att det är svårt att bli frisk (och hålla sig frisk) när världen berättar att smalhet är receptet för framgång och lycka. Men det som gör mig allra argast är att jag inte vet hur eller vad jag kan göra för att hjälpa till, för att få det att försvinna.

 

När jag gick i nian sa min kompis, som hade varit sjuk länge men som precis blivit frisk, till mig att hon tyckte det var skönt att jag visade att man kunde äta godis mitt i veckan. Att jag gjorde det utan att bry mig- för att jag ville, för att det var gott. Hon tyckte att det hade hjälpt henne. Det gjorde mig så himla glad. Och det är det jag vill göra med den här bloggen också, visa att det inte spelar någon roll, man är som man är och det är bra, bäst. Allt i världen som säger att man inte duger är skit och borde avgå.

 

I min plånbok har jag ett citat som är oerhört bra, jag har skrivit det här förut men det tåls att upprepas. ”Om vi bara ville bli lyckliga så vore det lätt. Men vi vill vara lyckligare än andra människor och det är nästan alltid svårt för vi tänker att de är lyckligare än de verkligen är”.