Archive for the ‘Skriverier’ Category

Det svåraste jag någonsin gjort.

Idag är det prick två år sedan jag och Carl gjorde slut. Jag hittade denna lilla text som jag skrev då men aldrig publicerade, om hur allting kändes.

Det skedde inte plötsligt. Den kom långsamt, krypande, känslan av att någonting inte var som det skulle. Hemma kändes inte hemma och det som var vi började sakta men säkert kännas mer som ett minne istället för den nutid som det faktiskt var. Jag kunde inte hitta oss, det var som att allt som var vi var borta, vart jag än letade. Vi försökte, vi försökte så himla mycket. Men det bara gick inte. Vi är nog inte personerna vi brukade vara länge.

Jag tittade ner i bordet, pillade frenetiskt på kanten till hans iPad-fodral och kände hur hjärtat slog allt hårdare. Vad är det? Frågade han. Jag kunde inte svara, det gick inte, så jag pillade lite mer på iPaden, stirrade så hårt i bordet att det borde gått hål på det och så frågade han igen. Emelie, säg vad du tänker på, berätta för mig. Jag kände hur pulsen steg, hur paniken nästan vällde över kanten. Jag visste att det var oundvikligt, att jag var tvungen att säga det. Jag hörde hur jag började prata men jag kunde inte artikulera rätt ord. Det gick inte. Jag pratade om allt annat, undvek frågan. Men han frågade igen och innan jag öppnade munnen den gången så förstod jag att han visste vad jag skulle säga. Så jag sa ord som gjorde att vi inte fanns mer, ord som gjorde slut på oss.

Jag minns fortfarande inte exakt vad jag sa, allt är suddigt. Min verklighet är så annorlunda nu, flytande. Vad hände egentligen? Jag tror inte riktigt att jag förstår än. Jag hoppas att saker och ting tar form snart för annars drunknar jag lite i den här sörjan som är mitt liv. Men jag känner att jag längtar efter bloggen, efter er, efter att fota, rita och skriva. Jag saknar den här platsen. Jag hoppas att jag är tillbaka snart.

Tänk att vi båda mår bra nu. Vilken tur att jag vågade säga hur jag kände. 

 

No stress, never stress in capo verde

Posted on: 1 Comment


Jag spiller, jag vet inte hur många gånger om dagen det händer att jag välter saker, tappar prylar eller fastnar i dörrar. Så att jag spillt äggröra på golvet inne på Cape fruite är ingen ovanlighet. Jag ber som alltid om ursäkt till servitören när stackaren får plocka upp mitt spill. När jag gör det och säger ”I’m so sorry” tittar han mig i ögonen och svarar ”no stress, never stress in capo verde” med ett leende. 

Det är så det är där. Ingen stress. Allt får ta den tiden det är meningen att det ska ta den dagen. Ibland får en vänta på att bli serverad mat i 45 minuter. Ibland tar det 5 minuter. På samma ställe, oavsett mängd gäster. Grundinställningen är no stress, det är normen. Det är ingen som ber om ursäkt när saker tar tid. Det är ingen som bortförklarar sig. Allt är och det är okej.

För en månad sedan kom jag hem och detta var den första anteckningen jag skrev på datorn, om hur det kändes där. Jag är fortfarande lugn i kroppen på ett annat sätt än vad jag var innan jag åkte. Och snart kommer sommaren. Vad fint det kommer bli!

Den sista sommarkvällen

Posted on: 1 Comment

Barcelona dag ett
Tack för alla fina kommentarer, blir verkligen så glad av att höra från er! Eftersom det var fler av er som gillade mina anteckningar så kommer det en till, det finns prick 446 stycken, så det blir nog mer av detta. Här kommer en skärva av det som var sommarens sista kväll.

Jag säger att jag inte har nattbadat i år. Han kollar på mig med stora ögon och säger att han har gjort det massor utav gånger. Vi går runt varv efter varv på klubben och letar efter hans kompis. Vi hittar honom inte så vi sätter oss ner. Solstolar i september. Det är kväll men det är inte kallt alls, jag har inte ens en jacka med mig. Han reser sig, jag måste på toa säger han, jag lämnar min öl, vänta här! Jag tar upp min mobil ser att jag har 5 olästa meddelanden och ett missat samtal “vart är du Emelie?”. Jag hinner inte svara på allt innan han är tillbaka. Jag reser mig upp och säger oj, jag är verkligen lite mer full än vad jag trodde. Han lutar sig fram mot mig och så kysser han mig, bland solstolar, kulörtaglödlampor och glada människor som skålar. Kom vi går in och dansar lite säger jag. Det blir världens kortaste dans, det är så varmt. Vi går ut igen för att ta lite luft och då tittar på mig och säger “bada, ska vi inte gå och bada?” Så vi gör det.

17 februari 2016

Posted on: 6 Comments

The first snow in Stockholm
Det är tisdagkväll och mitt hem svämmar över av disk. Inte ett bestick är rent och alla kastruller är kletiga av pastarester. Mina lakan är prydda av flera glassfläckar och på mina kuddar finns det spår av läppstift i nyansen fikon. Det finns inte en millimeter ledig avkastningsyta i hela lägenheten, det ligger pennor och färgtuber överallt. Vardagsrumsgolvet har en tillfällig matta av illustrationer och när man går barfota på golvet på väg mot toaletten knastrar det lite under fötterna. Vintergruset har hittat in. Väl i badrummet är handfatet överfyllt, smink och fler tandborstar än jag kan räkna. Alla får sova här och alla får en tandborste.

Jag lyssnar på en favoritlåt och tänker att jag borde diska men klockan är tolv och minna vänner gick nyss och om 8 timmar måste jag vara på jobbet. Så jag bestämmer mig för att lite skit skadar ingen, för den visar ju bara att det är liv här. Istället dansar jag runt i sockor och skriksjunger tills min plus är så hög att jag måste kasta mig i sängen. Varför städa när det finns människor att umgås med, bio att gå på, spelkvällar att vinna, vin att dricka och dansgolv att dansa hål på.

Det måste bli sämre innan det är bättre och det är bättre nu, så mycket bättre.

En anteckning från min mobil, den 17 februari i år. Vill ni se mer sånt här? Det känns lite läskigt för att det är personligt med råa anteckningar och sen så är jag ju lite cheezy och pretto. 

Hej igen!

amsterdam_0012
Det var maj sist jag loggade in här. Jag hade precis vart i Amsterdam och fotat bilden ovan med min medhavda engångskamera. Ibland har jag tänkt på att den finns, bloggen. Varje gång jag har träffat någon ny har jag förklarat, jag har många följare på insta för att jag hade en blogg förut. Jag har pratat om bloggen som att det var någonting jag höll på med för länge sedan. Någonting jag har lagt bakom mig. Fast jag har ju inte lagt den bakom mig, jag saknar det faktiskt. Att blogga.

På den senaste tiden har jag tänkt på det varje dag. På hur fint det var att ha den här platsen, ett digitalt hem. Jag vill göra det hemtrevligt och ombonat här igen. Ni skulle bara se hur sjukt mysig min lägis är nu. Jag bor i en djungel. Så tänker jag att det ska bli här inne också, en ombonad djugel, en plats där man bara vill hänga för att det är så himla gött och trevligt. Jag hoppas att några av er finns kvar, jag skulle bli så himla glad av det! Vi hörs snart!

Sex stygn och 33 dagar senare.

hyper

3 timmar innan olyckan skedde. Lyckligt ovetandes om vad som komma skall knycklade jag ihop detta nytagna 30 kronors kort i fickan och förstörde det (vilket då kändes som en low point…)

För nästan prick en månad sedan gjorde jag illa min högra hand. Vilket är just typiskt pga det faktum att jag är högerhänt. Jag skar upp den från tummen ner till handleden ungefär. Jag sydde 6 stygn men skulle behövt mer. Läkaren var tyvärr lite slarvig så jag fick gå till min husläkare efter några dagar. Hon plåstrade om mig, la bandage och skena.

Bild 2015-06-14 kl. 14.36 #2Denna ljuvliga skena gav mig en svag tryckskada pga har töntig hud.

Efter en vecka gick jag tillbaka men eftersom att den första läkaren slarvat och jag fick vänta så länge på akuten (8 timmar från att det hände tills jag fick åka hem…) så var mitt sår lite infekterat och ville inte läka trots skenan och allt.

Bild 2015-06-16 kl. 12.42Feelingen av att vara enarmad. Gick ned 3 kg pga kunde bara äta med en hand. Oroa er ej. Har jobbat upp det igen genom att äta chips m. två händer. A true pleasure.

Bild 2015-06-17 kl. 22.30

Jag fick ha stygnen kvar i 17 dagar, s j u t t o n d a g a r. Efter att stygnen var borttagna plåstrades jag om lite mer och fick gå på omläggning ett gäng gånger.

Bild 2015-06-28 kl. 10.51

Sedan en vecka tillbaka är jag fri från återbesök men jag måste fortfarande ha ett jätteplåster för hela såret tills det finns hel och ren hud överallt.

Det känns faktiskt helt okej nu, min vänstra hand har gått från att vara rent dekorativ till att bli halvt användbar och min högra hand börjar sakta men säkert fungera igen. Jag skulle säga att den är uppe i 60% av sin kapacitet just nu. Vilket känns som så himla mycket efter 4 veckor av noll procents funktion och rörlighet!

Detta var liksom den väldigt platta och sakliga redogörelsen för allt som hände. Jag har skrivit en till text om händelsen men den blev så sjukt lång. Hur känner ni inför blogginlägg med mer krönikafeeling?

En gång när jag var liten, och arg, så himla arg.

De senaste två dagarna har vi haft en storytelling workshop i skolan och alltså åhmagaaad vad kul det har vart! Just denna workshop har handlat om storytelling i muntlig form, hur en presenterar, har bra närvaro och så vidare. Jag gillade det så himla mycket. Jag tänkte att jag kunde dela med mig av den historia jag berättade för alla idag. Den handlar om en när gång jag var liten, och arg, så himla arg. Fast ja, ni får den i skriftlig form, på engelska med en hel del stavfel (om jag känner mig själv rätt).

When I was a kid I always hung out with boys, the way they played just seemed so much more alluring to me. The girls my age who lived close to me just wanted to play with dolls all the time and I didn’t enjoy that. It was not always easy being a girl in an all boys crowd. My best friends were of course always very nice to me, but that was not the case for all boys. I lived in a really calm area, no cars were aloud to drive within the neighborhood so it was a very free environment for me as a kid. I felt as if could move around everywhere, that little neighborhood was my whole world. But sometimes I just stuck to the playground right outside the house i lived in. The playground was placed between two apartment buildings and this playground was actually more a single sandbox and simple little square of grass.

One day I was playing by myself in the sandbox, building a cool sand castle with a moat and several floors and special rooms for all of my plastic animals. I was just sitting there enjoying the silence and the repetitive noise of my plastic shovel hitting the wet sand. Unfortunately I was not alone for long in the sandbox. In the other end of it two neighbor boys from the house across from mine joined in. These two boys were bothers and when ever they were out I feel the urge to go back home. This time was no different. They were always picking on me. They said mean things about how ugly my castle was, how much I sucked because I was a girl and the of course they said their classic line ”girls can’t throw”. This was not the first time they’ve said things like that to me and I could feel the anger itch inside of me. At first the anger was just like one tiny mosquito bite, annoying and constantly itching. I remember that I tried to ignore them, but they kept picking on me and for every word they said I could feel another itching mosquito bite pop up on my skin. I couldn’t ignore it any more. My hart was racing, it was pounding so hard it was almost visible. All I wanted was for them to feel how I felt. Then I heard them shouting again, ”girls can’t throw”. All I could think was ”I have to make it stop” , I couldn’t take it any more, my whole body was completely covered with millions of itching bites. So quickly before I even thought about it, I picked up a rock, a big one, so big my tiny hand could’t reach all around it. And then I threw it, a perfect throw, the rock landed right on the head of one of the boys. It felt so good. All the itching went away and my heart skipped a beat. I remember that moment so well the surprise and fascination of what I just did. As soon as the boy got over the chock of what I just did, what just happened to him, he started to cry. Slowly I started to realize what I just did, my body froze and this overwhelming feeling of guilt just flooded all over me. All I could think was “I didn’t mean to hurt him that much!”. All I wanted was for him and his I just older brother to feel like I did and shut up an leave me alone.

Later that evening my dad made me go to their house and apologize. The walk over there was only 100 meters but it felt like we were walking for ever. My legs where so heavy, I had to force myself to take every step, I just wanted to run in the other direction, back home to the comforting smell of flowery softener. When we arrived att the boys house my dad said ”Emelie has something she would like to say to you” and I remember starring on my shoes, how my face turned red and warm, and then I said it. ” I’m so sorry”.

They never teased me again so maybe violence solves problems sometimes.

Förändringar.

Jag och Carl är inte tillsammans längre. Jag har inte kunnat blogga här på jättelänge för att jag har tyckt att det känts konstigt. Jag har ju inte mått bra och att låtsas som att jag gjort det har liksom inte gått. Kanske kommer jag berätta mer om vad som har hänt framöver men nu känns det för nära i tiden. Allt jag skriver om det blir så naket, så ärligt. För ärligt.

Det känns som att det nästan var ett år sedan jag bloggade så som jag vill. Jag vet inte hur det kommer bli här framöver, om det kommer att bli så igen. Men jag saknar att blogga, jag saknar alla er som tittar in här. Jag saknar att prata med er. Jag hoppas att ni är kvar där ute och att jag får in vanan till att uppdatera här igen.

Ett av mina bästa festminnen, sommarens sista suck.

Posted on: 6 Comments

Det är något speciellt med den allra sista sommarnatten. Varje år är det som att jag känner av det, som att jag vet att det är nu det vänder, att de är nu sommaren drar sin sista suck. Förra året var det den 30 september. Jag hade redan gått i skolan i två månader och sommaren var tekniskt sett redan förbi sedan länge fast samtidigt var den närvarande på ett sätt som jag aldrig har upplevt förut. Allt var så nytt. Trädgården hade redan stängt för säsongen men höll öppet extra en kväll, som om dom kände på sig att sommaren hade lite mer att ge.

När jag cyklade mot mina kompisar missuppfattade jag vart jag skulle möta upp dem och när jag skulle åka buss mot rätt park insåg jag att jag hade glömt min plånbok hemma. Ingenting gick som det skulle. Istället för att skita i allt bestämde jag mig för att cykla hem igen, hämta plånboken och att gå in på trädgården ensam i förväg. Det var första gången jag gick in på ett ställe helt själv utan att veta om jag en skulle känna någon som var där, mina klasskompisar skulle inte komma förrän några timmar senare.

Festen
FestenFestenFestenFestenFesten

Det första som hände när jag tillslut kom fram var att jag slapp stå i kö, den kan nämligen vara olidlig vid trädgården om en har otur. När vände mig om för att ta upp min kamera och ta ett kort på själva stället så var den första personen jag såg Sara, som är en himla fin internetkompis. Efter det var det som att allt bra som skulle kunde hända hände. Jag träffade fler genier, vinet var gott och billigt, Lorentz spelade och jag dansade utomhus tillsammans med mina nya klasskompisar hela natten utan jacka fast det var den trettionde september. Det var den sista sommarkvällen men en av de första fina kvällarna med min nya klass.

Om reklam i bloggar

Posted on: 9 Comments

Igår fick jag en kommentar på om jag var sponsrad eller inte av Air bnb. Det är jag inte. Enligt marknadsföringslagen så måste det framgå att det är marknadsföring på något sätt, det får alltså inte döljas. Detta för att en som konsument ska ha möjligheten att ställa sig kritisk till produkten/tjänsten i fråga.

“Reklam blir det om bloggaren får betalt för sitt inlägg eller har fått produkter och tjänster gratis i syfte att testa dem och sedan berätta om dem på ett positivt sätt i bloggen. Det blir också reklam om bloggaren tjänar pengar på att lägga ut länkar till produktinformation eller till en webbshop. I alla dessa fall måste bloggaren informera dig om att det som skrivs är sponsrat av ett företag – annars är det dold marknadsföring och alltså ett brott mot marknadsföringslagen.”

ungkonsument.se

Jag har aldrig och jag kommer aldrig att göra reklam för saker utan att uppmärksamma er på att det är just det. Men jag tycker det är väldigt bra att ni kommenterar och frågar för ni har rätt att veta. Lagarna kring bloggar och reklam är väldigt luddiga och ofärdiga och det är något personerna som jobbar med marknadsföring ofta vet om. Som bloggare får jag många erbjudanden som inte är så värst lagliga och har allt annat än sjyssta villkor (det begärs ofta mycket jobb för nästan inga pengar). Jag har lärt mig hur detta fungerar för att jag har jobbat på en bloggportal och för att jag har en liten blogg själv, annars hade jag nog inte haft den blekaste om vilka lagar och regler det är som gäller. Så ser ni ett inlägg i en blogg som verkar ha massor med dolt reklam, fråga bloggaren i en liten kommentar ifall det är så eller inte. Svarar inte personen fast man har frågat ett gäng gånger så går det alltid att anmäla till Konsumentverket, för dold reklam är aldrig okej.