Archive for May, 2017

Barabao

Posted on: 1 Comment

En bra grej med att jobba vid Slussen är att det finns en miljard matställen här omkring. Eftersom att jag tycker att mat är bäst men kanske inte är king på matlådor så har jag ätit lunch på ca alla ställen som finns här omkring.

En favorit är Barabao, dels för att det är växter precis överallt. Älskar det. 

Men också för att det är helt sjukt gott såklart. Tar oftast “lunch bröd” vilket är gao bao. Det är inte asbilligt för att ja, det är Stockholm och allt är ju överprisat här. Men ändå värt det pga så gott. Det är lite olika smaker jämt, just när jag åt detta var det inlagd ingefära på, dog vad gott.

Gå dit! Om inte för att äta så för att kolla i taket på alla fina växter och amplar! 

Kladd med ikeakritor

I söndags var det mulet och jag var däckad av all pollen. Jag plockade fram mina bästa pennor, ett gäng från IKEA. De är så sjukt pigmenterade och flyter på så bra. Nästan som att måla med färg och penslar, vilket ju är mitt bästa annars. Har massor med dyra pennor som jag liksom får kramp i handen av för att få den önskade färgeffekter jag vill ha, det går inte för sig. 

Målade tills jag fick slut på papper. Då hittad jag ett brunt. Men nä. Det gillar jag ej. 

Den här tyckte jag bäst om av alla! 

En helg i maj

I lördags var det vår och jag var ute prick hela dagen! 

Jag träffade upp Clara och Amanda i Hornstull, vi fyndade och slog oss ner i solen för öl och annat gott. 

Jag köpte denna jacka för ba två hundralappar. Älskar den! Ser ni min panna? Helt röd av all sol. Jag glömde spf. Inte bra (men ändå lite härligt, älskar solen).

Annars så har jag köpt nejlikor. Jag hatar dom, de blommar aldrig ut? Hur gör man för att de ska blomma? 

Det var det lille från helgen. Imorgon ska det bli sommar i Stockholm. Längtar så mycket! 

Det svåraste jag någonsin gjort.

Idag är det prick två år sedan jag och Carl gjorde slut. Jag hittade denna lilla text som jag skrev då men aldrig publicerade, om hur allting kändes.

Det skedde inte plötsligt. Den kom långsamt, krypande, känslan av att någonting inte var som det skulle. Hemma kändes inte hemma och det som var vi började sakta men säkert kännas mer som ett minne istället för den nutid som det faktiskt var. Jag kunde inte hitta oss, det var som att allt som var vi var borta, vart jag än letade. Vi försökte, vi försökte så himla mycket. Men det bara gick inte. Vi är nog inte personerna vi brukade vara länge.

Jag tittade ner i bordet, pillade frenetiskt på kanten till hans iPad-fodral och kände hur hjärtat slog allt hårdare. Vad är det? Frågade han. Jag kunde inte svara, det gick inte, så jag pillade lite mer på iPaden, stirrade så hårt i bordet att det borde gått hål på det och så frågade han igen. Emelie, säg vad du tänker på, berätta för mig. Jag kände hur pulsen steg, hur paniken nästan vällde över kanten. Jag visste att det var oundvikligt, att jag var tvungen att säga det. Jag hörde hur jag började prata men jag kunde inte artikulera rätt ord. Det gick inte. Jag pratade om allt annat, undvek frågan. Men han frågade igen och innan jag öppnade munnen den gången så förstod jag att han visste vad jag skulle säga. Så jag sa ord som gjorde att vi inte fanns mer, ord som gjorde slut på oss.

Jag minns fortfarande inte exakt vad jag sa, allt är suddigt. Min verklighet är så annorlunda nu, flytande. Vad hände egentligen? Jag tror inte riktigt att jag förstår än. Jag hoppas att saker och ting tar form snart för annars drunknar jag lite i den här sörjan som är mitt liv. Men jag känner att jag längtar efter bloggen, efter er, efter att fota, rita och skriva. Jag saknar den här platsen. Jag hoppas att jag är tillbaka snart.

Tänk att vi båda mår bra nu. Vilken tur att jag vågade säga hur jag kände.